tillbaka på banan

Här råder ingen halsfluss för sambon mer och orken har kommit tillbaka för mamman. Det har vart en mycket tålmodig tvååring under de senaste veckorna, men hon har fått veta och känna hur duktig hon vart och skall även på något sätt få tillbaka den lugna tid som rådit.
Mycket är det att ta igen i skolarbete men jag låter inte stressen nå mig, det löser sig och jag hinner. I längden hinner jag. Jag kan.

Tillbaka på banan är föräldrarna iaf och för en tvååring innebär det att få utlopp för energi.
Och kanske att jag till och med hinner med något litet inlägg här varje dag när något faktiskt händer och energin finns där.


"kom här hos mig", viskar en tvååring från ett jordgubbstält precis. Vi ska tydligen gå och hälsa på hos en pappa med små flickor. Här kan vi nämligen senaste tiden genom att passera osynliga dörrar i väggar hälsa på lite vem som helst. Utvecklingen slutar aldrig och jag följer den med spänning, värme och kärlek.

tvåårings fantasastiska fantasi

"vart är du? kom fram då!"


Det är så att vi hyrde Nils Karlssons Pyssling som helgfilm till Tuvalie, alltsedan vi såg den har det byggts upp mer och mer sagovärld i vår vardag.
Här söks efter pysslingar under sängen, soffan och i garderoben.
Efter middagen igår skulle hon minsann bada, men inte i vilket badkar som helst,
"så, nu har jag ätit färdigt. nu ska jag bada i sockerskålen!".

Kanske bör man stänga fönstrena och vara beredd på när hon börjar spana efter Karlsson På Taket också, en annan höjdarfilm i det här hushållet.
Eller så är det bara sunt och en väldigt spännande utveckling med all denna fantasi.

glädje

jag tänkte bara förgylla er dag sådär lite snabbt

hopphjärta

Hemma men skruttig.
När man bor två minuters bilfärd från sjukhuset och till på köpet gått igenom en likvärdig operation förut tyckte både mamman och läkarna när allt antibiotikadropp var klart att det kändes lämpligt att vila hemma och komma upp vid behov.
Jag är trött, har lite ont och skall mest vara stilla. Framförallt stilla i det syfte att elektroden skall ligga kvar på hjärtat och inte springa iväg någonstans, för det vore väl onödigt, att gå igenom samma procedur igen.
De hittade direkt en väg till hjärtat vilket hade beskrivits som ett av de hinder man kunde stöta på. De började med lokalbedövning men eftersom man inte kan bedöva helt under dosan så sövdes jag tillslut. Följden av det är att jag haft andningsrör i två timmar vilket resulterar i en hals full av värk till på köpet, kanske skulle man kämpat på vaken? Men nä, det är så värt att slippa oron, för allt gör så extra ont när man ligger och känner efter och spänner sig, så minsta lilla loppa som hoppade på en skulle få en att skjuta i taket av smärta.

Tuvalie var upprymd över att få träffa mammas hjärtläkare, dessa hann hon ju då inte träffa på eftersom de inte precis hänger runt mig sjukhusvistelsen i ända. Men en sjuksköterska som gav henne glass stötte hon minsann på, och det dög väl, jag undrar om det var rollen som sjuksköterska kvinnan hade en glassen som var mest spännande? Sjuksköterskor lär ju föralltid vara bland det bästa som finns i alla fall.
Nu pratar den lilla tvåårringen inte oförväntat väldigt mycket om hjärtan, hon beskriver mammans hjärta och problemet med det som ett "hopphjärta" som ur den väldigt sevärda barnfilmen Loranga.
Och det stämmer väl ganska bra som tvååringen säger att mamma har ett "hopphjärta", eller "skutthjärta" som var en ny benämning imorse.

Nu är elektroden på plats och skyddet fungerar igen om nu hjärtat skulle hoppa eller skutta iväg litegranna.
Lite bröstkorgs och halsvärk kan väl det skyddet få vara värt.