hopphjärta

Hemma men skruttig.
När man bor två minuters bilfärd från sjukhuset och till på köpet gått igenom en likvärdig operation förut tyckte både mamman och läkarna när allt antibiotikadropp var klart att det kändes lämpligt att vila hemma och komma upp vid behov.
Jag är trött, har lite ont och skall mest vara stilla. Framförallt stilla i det syfte att elektroden skall ligga kvar på hjärtat och inte springa iväg någonstans, för det vore väl onödigt, att gå igenom samma procedur igen.
De hittade direkt en väg till hjärtat vilket hade beskrivits som ett av de hinder man kunde stöta på. De började med lokalbedövning men eftersom man inte kan bedöva helt under dosan så sövdes jag tillslut. Följden av det är att jag haft andningsrör i två timmar vilket resulterar i en hals full av värk till på köpet, kanske skulle man kämpat på vaken? Men nä, det är så värt att slippa oron, för allt gör så extra ont när man ligger och känner efter och spänner sig, så minsta lilla loppa som hoppade på en skulle få en att skjuta i taket av smärta.

Tuvalie var upprymd över att få träffa mammas hjärtläkare, dessa hann hon ju då inte träffa på eftersom de inte precis hänger runt mig sjukhusvistelsen i ända. Men en sjuksköterska som gav henne glass stötte hon minsann på, och det dög väl, jag undrar om det var rollen som sjuksköterska kvinnan hade en glassen som var mest spännande? Sjuksköterskor lär ju föralltid vara bland det bästa som finns i alla fall.
Nu pratar den lilla tvåårringen inte oförväntat väldigt mycket om hjärtan, hon beskriver mammans hjärta och problemet med det som ett "hopphjärta" som ur den väldigt sevärda barnfilmen Loranga.
Och det stämmer väl ganska bra som tvååringen säger att mamma har ett "hopphjärta", eller "skutthjärta" som var en ny benämning imorse.

Nu är elektroden på plats och skyddet fungerar igen om nu hjärtat skulle hoppa eller skutta iväg litegranna.
Lite bröstkorgs och halsvärk kan väl det skyddet få vara värt.