farfar

Egentligen hade jag bestämt mig för att inte finna mig tid för internetbruk under vår nuvarande ledighet.
Den känsla som precis slog mig fick mig dock att fatta pennan för att skriva ner, pennan fungerade inte och datorn fanns en bit bort, så här sitter jag.
Att få ha känt min farfar även i vuxen ålder är något jag är väldigt tacksam över, att få föra hans minne vidare och berätta om hans person.
Det är farfars händer som når mina tankar nu, detta som många gånger förr.
Såklart så ligger alla minnen fortfarande väldigt tydliga för mig, men tankar om hans händer slår mig väldigt ofta och ger mig en känsla av välbehag.
Det är inte bara det faktum att hans händer för en tedde sig väldigt spännande som barn, med flera avkapade fingrar. Nej, det är hur de kändes.
Som igår, i bilen, hur jag kände hans hand mot min axel, hur tårarna kom av påminnelsen om att jag inte får känna det igen. Men leendet därefter över att jag fortfarande kan känna.
Jag minns så tydligt hans hand mot min axel, alltid den handen mot axeln när man kom. Först tyngden och sedan några tryck med tumme och pekfinger. Därefter frågan om hur det stog till med en. Efter svar nöp han, även i vuxen ålder tag i ens näsa lite sådär lagom hårt.
Jag tänker på dig dig ofta farfar och det känns som om du vet. Jag har många ljusa minnen och väldigt höga tankar om dig.
Det finns inga tankar om ångran över något jag inte sa, kramen räckte så väl..
Dina händer är så tydliga farfar. Jag hoppas de förblir det.

behöver en känsla

Jag behöver tid över för annat än skolarbete.
Jag behöver tid över för läsning utöver skolböcker.
Andras tankar, andras formuleringar, andras ordval.
Jag behöver ta mig tid för andras tankar,andras formuleringar, andras ordval.
Inspiration, lust, känsla. Behöver en känsla. Fyllas utav en känsla, en känsla ej frambringad inifrån mig själv, som inte kommer ifrån skolböcker, inte av stress, inte av Tuvalie, inte av Lars.
Av någon annans tankar, någon annans formuleringar, någon annans ord.

perfekt!

"Titta mamma, jag har ritat blomma... perfekt!".
"Titta mamma vad jag gör.. perfekt!".

Det är roligt när barn kommer på innebörden av lite småkomplicerade ord, och hur de sedan blir så nöjda över att få använda det i meningar.

barndikter

och här är nummer 3 (lite av en favorit).
Fortfarande ur boken "MIN dikt BOK" av Helena Dahlbäck och Charlotte Ramel.

Någon hör
varje dag
varje litet andetag.

Någon ser
alla spår
varje timme, varje år.

Lilla vän
någon finns
någon drömmer, någon minns.

Någon hör
varje dag
varje litet andetag

Tindrande ögon

Att en gran, av plast dessutom, kan göra så mycket för ett barn.
Att de där silvriga och röda bollarna och allt som glittrar kan få en tvåårings ögon att glittra ikapp.
Jag var skeptisk till att ta fram granen i år eftersom vi åker bort, men med dessa tindrande förväntansfulla ögonen så ångrar jag ingenting.
Denna känsla man ser i henne som man så väl vet hur den känns.. och hur ont av lycka det gör i en som förälder att kunna ge henne detta.
Och allt som krävs är en gran.. i plast..

De kräver så lite, de är så oskyldiga, de är så små och det mest fantastiska som finns. Ännu tydligare blir det med tindrande ögon framför en färdigklädd gran.

önskelista

Tre önskningar av en tvååring under olika dagar.

M:mamma T:Tuvalie

Önskning 1:
M: Vad önskar du dig i julklapp Tuvalie?
T: En boll!
M: Bara en boll?
T: Hmmmmmm.. en boll som kan studsa!

Önskning 2:
M: Har du kommit på något mer du önskar dig i julklapp?
T: hmmmm.. en teckning!
M: Bara en teckning?
T: Jaaa a

Önskning 3:
M: Tuvalie har du kommit på något mer du önskar dig i julklapp?
T: TVÅ teckningar!


Kanske tjatade jag för mycket med "bara det?".
Nu står vi ju inför skyhöga krav och förväntningar.

Löv av ek

barndikt nummer 2 ur: MIN dikt BOK av Helena Dahlbäck och Charlotte Ramel

"Löv av ek
löv av bok
kan en kråka
vara klok?

Blad av lingon
blad av blåbär
får en liten
gumma gå här?

Kvist av tall
kvist av gran
gubben
stannade i stan!"

kvalité eller nostalgi

Ja, gränsen mellan de två nämnda är väldigt fin.
På förmiddagen har här som alla söndagar bjudits på städning, då passade jag på att ösa på med de gamla godingarna "jumper".
Det ligger där så mycket känslor så man skrattar och skuttar runt i lyckorus, då kan man ju inte erkänna för sig själv hurdan musiken egentligen är, ordet dåligt kommer inte på frågan att nämnas.
Ja, kvalié eller nostalgi.
Vad det egentligen är behöver vi inte prata om, glad är jag i alla fall.


Nostalgi är nog trots allt ordet jag söker.
Fint är det ändå.

barndikter

Tuvalies allra första julklapp från oss var en dikt bokt med namnet "MIN dikt BOK", av Helena Dahlbäck och Charlotte Ramel.

Här är första dikten:

"I ett sommarhus
som är rött utanpå
kan man sitta och höra
hur svalorna slå.

I ett sommarhus
med en lada intill
får man läsa på kvällen
så länge man vill.

I ett sommarhus
om du letar ett tag
finns en svart liten stol
och på den sitter jag".

Dagens té etikett

" to be calm is the highest achievement of the self"

Även sista té påsen av mitt fantastiska lugnade té.


Jag har även ett tips som jag själv vill minnas och dela med mig utav.
Om man har som mål att mest fokusera på positiva tankegångar så kan man vid negativa, nedlåtande eller liknande tankar ha något slags band eller armband runt sin handled.
När denna tanke når en, byt arm på detta band. Inte för handlandet i sig utan för hur handlandet uppmärksammar den negativa eller nedlåante tankegången och ger utrymme för reflektion istället för att låta den gå förbi eller stanna kvar.
Vid tillfälle kanske man då till och med kan omvända denna tanke till något positivt.

jag stannar hos dig

För någon natt sedan, första nattningen efter jag kom hem från Piteå var inte den lättaste.
Såklart var hon bara glad och go, men när nattningen börjar gå upp i timmar så tröttnar både mammor och tvååringar på att ligga raklånga i sängen.
Hopp och skutt och sång och kramar och lite tårar bjöd kvällen på.
Tålamodet började sagta rinna undan, samtal böts ut mot "vi pratar om det imorgon, sov nu" och senare "shyy shyy shyyy".
Och efter timmar in i nattningen så kommer ändå ett samtal M=mamman T=tvååringen.

M: Men Tuvalie vill du inte sova?
T: Nej, jag vill inte det.
M: Men varför inte?

Lång tyst paus och Tuvalie ögon vattnas och läppen börjar darra.

T: Mamma.... du inte vara här imorgon då..
M: Men älskade lilla vän, jag kommer vara här imorgon.

Då har den tvååriga kämpen alltså legat och försökt hålla sig vaken eftersom att jag vid vår sista nattning var borta morgonen därpå.
Nej, skärpning med förklarning till att man skall försvinna och att man kommer åter.

Kort därefter, efter förklaringar till att jag skulle vara där på morgonen så lägger hon sig ner på mitt bröst och somnar in.

begravning avklarad

Jag är åter hemma.
Resan till piteå bjöd på tårar, men även endel skratt och varma återseenden.
Att ta farväl för evigt, att acceptera, att försöka förstå.
Allt var vackert och det kändes som ett bra avsked, och att ha alla nära och kära omkring sig i en omslutande värme, en värme man nästan aldrig vill släppa taget om.
Men den blir trots allt desto varmare när man kommer ibland än om den skulle vara alldaglig.

Idag fick jag trippande steg igen, efter två nätter ifrån varandra så längtade vi nog mycket bägge två.
Nu ska vi gosa och ta igen de två dagarna och nätterna.

ett barn

Tänk att sakna någon som är så nära att andetagen nästan når dig genom väggen. Tänk att minsta lilla del av dig bara vill ligga där, hålla om, lukta, viska, gosa. Du öppnar tyst dörren och smyger in, lägger dig bredvid, viskar hur mycket du älskar, känner lukten, pussar, stryker.
Tänk att du längtar även när du ligger där, att det värker i kroppen av längtan.
Genom väggarna hörs nästan de små andetagen och du längtar ändå.
Så kommer nästa dag och du hör de små trippande fötterna närma sig, du blir varm i hela kroppen och äntligen är ni tillsammans igen. Ni hinner lukta, ni hinner viska.
Så bär det iväg åt olika håll för att spendera dagen ifrån varandra. Och där ligger känslan igen, nu längtar du igen. Så kommer du in genom dörren för att hämta, du hör de trippande fötterna närma sig, "mamma!". Du håller om, viskar hur mycket du älskar, känner lukten, stryker.
Och allt är värt de för de stunderna. Och alla stunder som är hårda, alla stunder som är jobbiga, alla stunder ni är less på varandra, de försvinner så fort. De byts ut mot längtan, de byts ut mot ömt hjärta av trippande steg.
För allt är så värt det, allt är värt de trippande stegen.

kontakt

Och bara sådär så får man släppa allt. Vilken känsla, att slippa bära på oförståelse.
Vid frukosten knackar det på dörren, eftersom jag sitter i något jag själv upplever som opassande kläder att öppna dörren i(små sovbyxor och linne), så öppnar Lars. Vi hade väl båda en aning om vem det kunde vara och visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss.
Jag hör att det är hon, grannen. Jag förväntar mig faktiskt inte att hon skall klaga utan känner på mig att detta är något mer positivt. Mycket riktigt, jag hör meningen "jag ber om ursäkt", och där släpper allt. Där ser jag något annat i hennes besök kvällen innan, sökande av kontakt skulle jag kalla det.
Med sig upp har hon en påse små leksaker, ritblock och kritor som någon(jag vet inte vem) var för stora för nu. Och mitt hjärta blir varmt. Vore det inte för de små sovbyxorna skulle jag nog nästan kunnat gå och omfamna henne. För så starkt att efter att ha vart så arg kunna komma och be om ursäkt.
Jag skulle nästan vilja springa ner och bjuda henne på bullar imorgonbitti, men jag bör nog kanske hejda mig lite. Efter jul kanske, ja efter jul ska jag nog knacka på och höra med henne hur julen vart.

Tårar av oförståelse

Nej, jag trodde verkligen inte när jag flyttade hit och blev varnad för grannen av både vaktmästare och tidigare hyresgäster att det var så allvarligt som det lät, "har ni hört av grannen än?", "ta det inte personligt när hon kommer".
Men det är precis det jag gör.. vad annat kan man göra när man blir påhoppad i sin roll som förälder och någon säger till ens barn "men du skall väl gå och lägga dig nu?".
Nej.. där går det för långt. Hennes antydningar gjorde att jag gick i försvarsposition direkt och adrenalinet pumpade. Min första tanke var att inte gå fram till dörren där min sambo samtalade med henne.. men det blev för mycket. Efter alla blickar och knackanden i element blev det för mycket. Att antyda på hur jag ska agera som förälder när jag VET att jag är den bästa föräldern för mitt barn. Och ändå kommer det... ändå kommer tårarna när hon gått. Fast det är uppenbart att hon är osäker och gjort såhär mot alla tidigare hyresgäster så kommer tårarna.
Tårar av oförståelse..oförståelse inför handlanden utförda bara för elakhet. Tårar av att någon personligen velat göra en illa.
Jag går inte med på det.. jag går inte med på antydningar om att Tuvalie skulle springa onormalt mycket. Jag går inte med på att hon antyder genom meningen "men NÅNGÅNG kan man väl läsa en saga", att jag inte gör rätt. Jag går inte med på antydningar om mitt barn. Min fullt normala tvååring som faktiskt tro det eller ej, SPRINGER, LEKER,HOPPAR.
Senaste veckorna har Tuvalie gått mycket på dagis på grund av mycket att göra för mig och pappan, 9-4 har hon gått. Det lämnar alltså 3 - 3och en halv timma över för klampande på eftermiddagen. För det uttrycket använde hon "jag blir GALEN, allt jag hör är klampklampklampklampklamp". Men på de timmarna ska hinnas med, middag,bollibompa,bad,SAGOR,mys,"gömma i sängen", som inte innefattar "klampande".
Så varför blir jag ledsen när jag vet att hon säger de sakerna för att inbilla mig att jag inte gör rätt.
Oförståelse.. är nog vad som frambringar tårar.
Jag är så ledsen.. jag blir så ledsen när människor inte bara vill andra väl.

Men när någon antyder elakheter om och till mitt barn, när någon pratar genom mitt barn för att nå mig, så finns det andra ord som beskriver det jag känner...

trots och mardrömmar

Trots ligger på tio i topp listan hos Tuvalie nu. Trots i form av bus, trots i form av skrik, trots i form av gråt, trots i form av vägran, trots i form av prövningar..trots..
Men det är bara att andas, bara att se, bara att finnas och låta det gå förbi.
Jag ska köpa en bok som jag för tillfället inte minns vad den heter som handlar om trots.

Inte hur man ska motverka det utan hur man skall förstå det. För finnas där kommer det, som en naturlig del av livets utveckling i större eller mindre grad i olika perioder.
Men ibland släpper orken och tålamodet, man ryter och man plockar upp den lilla 15kilos klumpen och går iväg, stänger dörren.
Men det är det jag tänkt på, det är det jag tänkt försöka motverka. Såklart att man får ha sina dagar där orken faller, precis som Tuvalie får det. Men inte i samma grad som henne. Och jag måste lära mig att genom stress inte bygga upp en lägre toleransnivå än vad jag normalt har. Jag ska lära mig andas igenom det, för jag tror verkligen att med lugn kommer lugn. En lugn mamma ger kanske iofs inte ett lugnt barn, men lugnare, det tror jag. Omän det kanske är svårt att se igenom mellan alla gråt och skrik och utbrott.
Men jag ska verkligen försöka. Omän det nu inte är varje dag jag tappar tålamodet så har det hänt vid tillfällen man inte borde. När det faktiskt inte vart så farligt, när ett barn faktiskt inte kan sova om man faktiskt inte känner sig nog trött. Så..

notis till mig själv: med lugn kommer lugn, andas.

Mardrömmar har också börjat komma för Tuvalie. Jag antar att hon växer. Två nätter i rad har hon ropat "nej, gör inte så!" "nej, jag vill inte det!", eller liknande. I förrgår räddade jag henne i drömmen "åhh, tack tack mamma". Så där satt jag kvar och kunde inte slita mig, jag kunde ju inte lämna mitt lilla barn när jag precis räddat henne.

Andas.

Hon ritar

Ja, såklart så har Tuvalie ritat väldigt länge. Klotter med fina färger och former.Men precis nu satte hon sig och ritade en rund ring innehållande två ögon och en mun, under det två ben och på sidorna två armar.Världens stoltaste är jag, inser såklart att detta antagligen redan hänt på dagis. Men jag är världens stoltaste ändå. Det kan ingen tidigare erfarenhet från någon annan ta ifrån mig.

I skrivandets stund kryper sig stressen på(har ju den mest stressade veckan i mitt liv just nu och visste jag inte att det fanns ett ljus i tunneln skulle jag brutit ihop för längesen eftersom stressen legat på hög nivå i två månader nu).
Barn är bäst.. de får en att glömma.. Tuvalie är bäst. Omän det ligger och gnager nånstans där inne och man måste busa lite extra för att inte bli påmind. För när jag är med Tuvalie vill jag glömma, då vill jag inte vara någon halvdan sönderstressad mamma med kort stubin för att det ligger där hela tiden. Då vill jag helt enkelt glömma. Och det är hon bra på den där skrutten, att få en att glömma. Att överrösa en med kärlek och bus och upptåg som gör att tiden inte ens finns att tänka på det.Såklart finns dagar när stressen ändå ligger där och minsta upptåg får en att gå i taket och man lägger sig med världens dåligaste samvete och känslan av att ingen mamma är lika dålig som en själv. När man rytit åt saker som man i vanliga fall inte ryter för och den lilla skrutten blir förvirrad över vart gränserna egentligen går.Men ikväll ska inte vara någon sådan kväll. Ikväll glömmer vi, och efter mysig nattning med kramar snosande och mys så minns vi igen och tar tag i saken.
Nu uppmuntrar hon mig med att glömma genom att leka hund.
Min egen lilla hjärtegoa hund ska nu rastas.

1krona? första andra tredje

Ja, det tycker minsann min dotter att jag är värd.

Pappan(P), Mamman(M), Tuvalie(T)

T till P: Vad kostar du?
P: Ja, vad kostar jag?
T: 52kronor!
T till M: Vad kostar du?
M: Jag tycker inte människor köps för pengar, vännen.
T: Men vad kostar du?
M: Jag tycker inte man värdesätter människor med pengar, vännen.(småskrattandes)
T: Jo, 50kronor!
P till T: Men vad kostar du då?
T: hmmmm, 52kronor!

Så, 50kronor för mamman, 52 vardera för pappan och barnet.första andra tredje...

Kära granne

Vi har blivit varnade för dig innan vi flyttade in av både vaktmästare och grannar, vi tänkte, "dom överdriver nog". Att det säkert vart mycket festande ungdomar som bott tidigare.
Vi trodde du skulle vara nöjd med oss eftersom vi är en lugn småbarnsfamilj.När du nu har börjat knacka i elementen sju på kvällen för att vår dotter springer av sig den sista energin.. då blir jag besviken. Där tappar jag all tro om att du faktiskt var en go gammal tant.Omän jag vet att jag inte behöver bry mig om ditt knackande så ber jag ändå min dotter att inte klampa så mycket. och så tycker jag inte det ska behöva vara.Bor man i ett hus på detta sätt så tycker jag man repekterar och accepterar varandra för att det skall fungera. Och så lugna och tysta vi är så tycker jag du kan acceptera en springande tvååring till HÖGST halv åtta på kvällen.Och som om det räckte med knackandet... nu tar jag omvägar till både tvättstugan och dagis för att jag ska slippa tappa självkänslan av dina blickar. Tro inte att alla är starka och inte bryr sig om dig, för det gör jag. Och jag respekterar dig som granne så länge du kan respektera mig. Så snälla kära granne. Sluta söka fel. Hur kommer det sig att du klagat på alla tidigare hyresgäster? Jag vet att du bott här sedan huset byggdes, men vore det inte lättare med en lite trevligare och vänligare attityd på allas vägnar?Nej, nu ska jag sluta bry mig om ditt knackande och dina blickar. Nu ska jag gå den smidiga vägen till tvättstugan och jag ska inte be min dotter att inte busa.Jag respekterar dig om du respekterar mig. Så låt oss snälla du respektera varandra.

Ja, tänk om jag vågade gå ner och säga det åt henne.