07 december 2008

ett barn

Tänk att sakna någon som är så nära att andetagen nästan når dig genom väggen. Tänk att minsta lilla del av dig bara vill ligga där, hålla om, lukta, viska, gosa. Du öppnar tyst dörren och smyger in, lägger dig bredvid, viskar hur mycket du älskar, känner lukten, pussar, stryker.
Tänk att du längtar även när du ligger där, att det värker i kroppen av längtan.
Genom väggarna hörs nästan de små andetagen och du längtar ändå.
Så kommer nästa dag och du hör de små trippande fötterna närma sig, du blir varm i hela kroppen och äntligen är ni tillsammans igen. Ni hinner lukta, ni hinner viska.
Så bär det iväg åt olika håll för att spendera dagen ifrån varandra. Och där ligger känslan igen, nu längtar du igen. Så kommer du in genom dörren för att hämta, du hör de trippande fötterna närma sig, "mamma!". Du håller om, viskar hur mycket du älskar, känner lukten, stryker.
Och allt är värt de för de stunderna. Och alla stunder som är hårda, alla stunder som är jobbiga, alla stunder ni är less på varandra, de försvinner så fort. De byts ut mot längtan, de byts ut mot ömt hjärta av trippande steg.
För allt är så värt det, allt är värt de trippande stegen.

2 kommentarer:

Victoria sa...

Hej Camilla. Jag har följt din blogg ett tag nu, och det känns som att du behöver få veta hur den berör. Jag är verkligen imponerad. Imponerad och.. hänförd över hur fina föräldrar ni är. Jag blir liksom varm inombords när jag läser dina inlägg, för de är så fulla av kärlek!
Hoppas allting går bra för dig och din fina familj. Stor kram!

milla sa...

åh. blev rörd till tårar av detta inlägg. det är roligt att beröra och fantastiskt att själv bli berörd över att få respons. tack så hemskt mycket Victoria. massor med kramar,