Hon ritar

Ja, såklart så har Tuvalie ritat väldigt länge. Klotter med fina färger och former.Men precis nu satte hon sig och ritade en rund ring innehållande två ögon och en mun, under det två ben och på sidorna två armar.Världens stoltaste är jag, inser såklart att detta antagligen redan hänt på dagis. Men jag är världens stoltaste ändå. Det kan ingen tidigare erfarenhet från någon annan ta ifrån mig.

I skrivandets stund kryper sig stressen på(har ju den mest stressade veckan i mitt liv just nu och visste jag inte att det fanns ett ljus i tunneln skulle jag brutit ihop för längesen eftersom stressen legat på hög nivå i två månader nu).
Barn är bäst.. de får en att glömma.. Tuvalie är bäst. Omän det ligger och gnager nånstans där inne och man måste busa lite extra för att inte bli påmind. För när jag är med Tuvalie vill jag glömma, då vill jag inte vara någon halvdan sönderstressad mamma med kort stubin för att det ligger där hela tiden. Då vill jag helt enkelt glömma. Och det är hon bra på den där skrutten, att få en att glömma. Att överrösa en med kärlek och bus och upptåg som gör att tiden inte ens finns att tänka på det.Såklart finns dagar när stressen ändå ligger där och minsta upptåg får en att gå i taket och man lägger sig med världens dåligaste samvete och känslan av att ingen mamma är lika dålig som en själv. När man rytit åt saker som man i vanliga fall inte ryter för och den lilla skrutten blir förvirrad över vart gränserna egentligen går.Men ikväll ska inte vara någon sådan kväll. Ikväll glömmer vi, och efter mysig nattning med kramar snosande och mys så minns vi igen och tar tag i saken.
Nu uppmuntrar hon mig med att glömma genom att leka hund.
Min egen lilla hjärtegoa hund ska nu rastas.