farfar

Egentligen hade jag bestämt mig för att inte finna mig tid för internetbruk under vår nuvarande ledighet.
Den känsla som precis slog mig fick mig dock att fatta pennan för att skriva ner, pennan fungerade inte och datorn fanns en bit bort, så här sitter jag.
Att få ha känt min farfar även i vuxen ålder är något jag är väldigt tacksam över, att få föra hans minne vidare och berätta om hans person.
Det är farfars händer som når mina tankar nu, detta som många gånger förr.
Såklart så ligger alla minnen fortfarande väldigt tydliga för mig, men tankar om hans händer slår mig väldigt ofta och ger mig en känsla av välbehag.
Det är inte bara det faktum att hans händer för en tedde sig väldigt spännande som barn, med flera avkapade fingrar. Nej, det är hur de kändes.
Som igår, i bilen, hur jag kände hans hand mot min axel, hur tårarna kom av påminnelsen om att jag inte får känna det igen. Men leendet därefter över att jag fortfarande kan känna.
Jag minns så tydligt hans hand mot min axel, alltid den handen mot axeln när man kom. Först tyngden och sedan några tryck med tumme och pekfinger. Därefter frågan om hur det stog till med en. Efter svar nöp han, även i vuxen ålder tag i ens näsa lite sådär lagom hårt.
Jag tänker på dig dig ofta farfar och det känns som om du vet. Jag har många ljusa minnen och väldigt höga tankar om dig.
Det finns inga tankar om ångran över något jag inte sa, kramen räckte så väl..
Dina händer är så tydliga farfar. Jag hoppas de förblir det.