jag stannar hos dig

För någon natt sedan, första nattningen efter jag kom hem från Piteå var inte den lättaste.
Såklart var hon bara glad och go, men när nattningen börjar gå upp i timmar så tröttnar både mammor och tvååringar på att ligga raklånga i sängen.
Hopp och skutt och sång och kramar och lite tårar bjöd kvällen på.
Tålamodet började sagta rinna undan, samtal böts ut mot "vi pratar om det imorgon, sov nu" och senare "shyy shyy shyyy".
Och efter timmar in i nattningen så kommer ändå ett samtal M=mamman T=tvååringen.

M: Men Tuvalie vill du inte sova?
T: Nej, jag vill inte det.
M: Men varför inte?

Lång tyst paus och Tuvalie ögon vattnas och läppen börjar darra.

T: Mamma.... du inte vara här imorgon då..
M: Men älskade lilla vän, jag kommer vara här imorgon.

Då har den tvååriga kämpen alltså legat och försökt hålla sig vaken eftersom att jag vid vår sista nattning var borta morgonen därpå.
Nej, skärpning med förklarning till att man skall försvinna och att man kommer åter.

Kort därefter, efter förklaringar till att jag skulle vara där på morgonen så lägger hon sig ner på mitt bröst och somnar in.