06 december 2008

kontakt

Och bara sådär så får man släppa allt. Vilken känsla, att slippa bära på oförståelse.
Vid frukosten knackar det på dörren, eftersom jag sitter i något jag själv upplever som opassande kläder att öppna dörren i(små sovbyxor och linne), så öppnar Lars. Vi hade väl båda en aning om vem det kunde vara och visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss.
Jag hör att det är hon, grannen. Jag förväntar mig faktiskt inte att hon skall klaga utan känner på mig att detta är något mer positivt. Mycket riktigt, jag hör meningen "jag ber om ursäkt", och där släpper allt. Där ser jag något annat i hennes besök kvällen innan, sökande av kontakt skulle jag kalla det.
Med sig upp har hon en påse små leksaker, ritblock och kritor som någon(jag vet inte vem) var för stora för nu. Och mitt hjärta blir varmt. Vore det inte för de små sovbyxorna skulle jag nog nästan kunnat gå och omfamna henne. För så starkt att efter att ha vart så arg kunna komma och be om ursäkt.
Jag skulle nästan vilja springa ner och bjuda henne på bullar imorgonbitti, men jag bör nog kanske hejda mig lite. Efter jul kanske, ja efter jul ska jag nog knacka på och höra med henne hur julen vart.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ja där ser man, otrevlighet ska med vänlighet fördrivas. Man kan undra om hon hittat in på din blogg och läst hur ledsen hon gjort dig...
Nu är det bara hålla tummarna att det håller i sig.
Janne tyckte att du skulle skriva ut brevet du skrivit "till henne" och lägga det i hennes låda ;)
Men det behövs tydligen inte.
Kram