Igårmorse pep något och jag lyckades inte lokalisera vad det var, pappans mobiltelefon blev misstanken.
Denna morgon ljuder samma alarm. Pappan är vid detta tillfälle hemma och vi hjälps åt att försöka lokalisera vad som tjuter.
Vart jag än for omkring sökandes efter pipet så hörde jag det, inte var det någon av Tuvalies alla leksaker, inte var det hennes eltroniska potta och inte var det kylskåpet.
Efter en stund stannar vi bägge två, vi har lokaliserat ljudet, det är ju JAG som larmar.
Det är då alltså min icd/pacemaker som piper.Eftersom jag har har strikt information att ringa mina läkare så fort något känns fel eller om icdn larmar så följer jag direktioner och ringer mina läkare. Jag får en akuttid och blir ombedd att komma så snabbt jag kan till sjukhuset.
Efter undersökning och konstaterande på några mindre rusningar och oroligheter i hjärtat konstateras även att det är fel på en elektrod.
Läkaren bestämmer att stänga av dosan och lägga in mig uppkopplad för observation till en operationstid blir ledig.
Det går inte.
Det är inte nog med anledning att vara borta från Tuvalie, vara borta för att vänta. Vänta kan jag göra hemma.
I helgen befinner mig vilandes och lugn på en soffa, jag lyckades alltså övertala läkaren eller snarare genom vägran att få åka hem.
På måndag skriver jag in mig och ligger "påkopplad" för observation fram till operation.
Tänker på medicinerna och försöker hitta trygghet i dem medan jag får andas in så mycket Tuvalie som möjligt för att klara mig tiden ifrån henne.
Nu blir det en helg i lägenheten förflyttandes mellan soffa och säng. Nästa vecka går jag "uppkopplad" och vankandes i tråkiga korridorer , efter det operation som följs av tester och observation. Sedan mycket vila.
Som läkaren sa,
"nu får du då fan se till att hålla dig lugn så hjärtat håller sig lugnt. för får du ett anfall under de dagar jag skickar hem dig så slutar jag som läkare".
Nu andas jag och myser.
Känns det inte lugnt så skriver jag in mig, då får vi nog en hurrandes hjärtläkare som kan sova gott om natten.
Men lite nervöst är det, att denna lilla sak kan göra så mycket och nu är den avstängd.
6 kommentarer:
oh shit a läskigt :( hoppas allt går bra!! KRAM
Håller tummarna för dig att allt ska flyta.Förstår dina tankar om att vara ifrån.Hade nog bekymmer med att nån fattades när Sandra var på pyjamasparty.Hon är ändå snart 11 men det blir så tomt när hon /de är borta.Är ju så stor del av ens vardag och liv.
Kram Cathi
Låter inge kul! Hoppas allt går bra, och att allt är bra annars med er :)
Hörde av Roger att du hade strul, men det går säkert bra. Hoppas du får en op. tid fort så du slipper vänta så länge.
Tänker på dig
Kramis
Har läst igen lite här nu... vilken tur att ni hittade varifrån det pep!
Och att du har en läkare som tar det här på allvar!
Mitt i allting så verkar du ändå må relativt bra och det kändes gott i magen att läsa... hjärtan är ju allvarliga saker.
en du verkar ha gjort ett kanonjobb med Tuvalie som inte bara kan tala om det obehindrat utan även sätter ord på det själv! Kanon!
Jag har neuropacemaker som hjälper mot skakningar i händerna. Jag stänger av den på natten. I natt sov jag inte det brann i handen och kinden var förlamad, idag hörde jag en pipp. Jag vet inte behöver jag kontakta läkaren?
Skicka en kommentar