Ja, det har den sannerligen gjort idag. Jag har som bara suttit och stirrar hela dagen känns det som, inte vart så produktiv alls. Och i skrivandets stund står det fortfarande helt still i huvudet. Jag har en liten stund på mig nu att avsluta ett prov innan jag skall ner och hämta lillis på dagis. Resultatet får bli vad det blir, jag vill ha en ledig kväll ikväll till att bara andas.Idag ångrar jag nästan att jag inte tagit några av de jobb jag blivit erbjuden medan jag bott här. Men jag skall försöka se långsiktigt, för omän jag verkligen tycker om idén "leva för idag" så har jag ur ett större perspektiv en framtidsbild ändå. Och jag tycker inte dagen skall förstöra framtiden.
Jag har ingen inspiration ens för att skriva i bloggen idag, och omän jag i mitt skrivande låter lite negativ så mår jag väldigt bra. Jag är lugn, det småsnöar ute och jag myser i soffan med en filt. Det blir broccolisoppa till middag och det ser jag fram emot. Mycket mycket soppa får jag lov att göra eftersom Tuvalie både älskar broccoli och soppa.Åh, Tuvalie. Saknaden tynade ju inte av att skriva om henne. Tänk vad någon så liten kan ge en, så många känslor som man aldrig upplevt, så starkt. En känsla bara en annan förälder kan förstå. Och vi delar det alla föräldrar, den känslan för sina barn. Det ansvaret, allt det starka, det där bandet. Vi delar även känslan om de tunga dagarna där trotset står en över huvudet och man inte ser längre än en sekund framåt. Men framförallt det fina.Tiden rusar ännu mer och jag måste verkligen återgå till den där trista vita sidan med blå stor text nu. Men jag blickar framåt, för i eftermiddag serveras god broccolisoppa med varmt bröd. Och ikväll om jag gör något nu kan jag bara gosa in mig i fotöljen och läsa något annat än kurslitteratur.
Tiden rusar.
Notis till mig själv: Omvänd även den vita sidan med blå text till något positivt så du för stunden även mår bra och inte måste blicka timmar framåt hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar